Gabriella

Livet är så himla orättvist. Det finns inte ord att beskriva. Varför ska betydelsefulla människor tas ifrån oss? Varför kan inte personer som lever under existensminimum(ex. pedofiler, mördare eller våldtäktsmän) gå? Döden kommer fortare än vad man tror ibland och det är det som är det värsta. Man hinner inte vänja sig vid tanken. Man hinner inte tänka alls, varken innan eller efter. Man är bara tom, tom, tom. Det värsta är inte döden, det värsta är sorgen. Sorgen, som efter döden inträder. Sorgen hos alla anhöriga. Familj, släkt och vänner. Sorgen som antingen låser in sig i personers själ eller sorgen som bryter ut. Ångest, lidelse och tomhet. Tårar, tårar, tårar. Orden är ord som trots allt beskriver men inte i närheten av vad man egentligen känner. Vad man vill få fram, utan bara tårar. Som måste få rinna om dem vill det. Man ångrar mycket som man ville gjort, som man inte gjort och inte sagt. Ångern har ingen tröst, så är det. 
 Vi, speciellt alla dina barn och man, kommer aldrig att glömma dig Annica som den fina människa du var.