Gabriella

Det finns inget som är så hemsk som när tårarna bränner bakom ögonen, påväg att komma ut. Man försöker och försöker hålla emot. Än är dem försvaga för att besegra sin fiende som håller dem tillbaka men snart river dem muren och blir till pärlor som rullar ner för kinderna. Vad tjänar det egentligen till? "Håll bara lite till..." Varför hålla emot? Man är inte duktig, modig eller stark. Det är man när man vågar. Vågar gråta och visa känslan....

Det som också är hemsk är att se sina nära, familj och släkt ledsna. och jo, jag är beredd att kalla dem underbara personerna för min släkt, efter nästan 3 år. Att se när deras tårar kommer och det enda man kan göra är att hålla om, ge en kram och ta deras hand. Visa att man finns där för dem. Ingenting kommer att få deras mor, farmor, mormor eller fru tillbaka, ingenting. Man måste bara lära sig leva med det, ta sig igenom det steg för steg. Vissa dagar kommer det gå framåt, andra bakåt. Dagar då verkligheten kommer ifatt en, dagar då sorgen kommer som ett slag i magen och dagar då glädjen över fina, vackra minnen kommer. 

Begravningen var idag, det var skit jobbigt verkligen. Men även väldigt fint. Ett sista farväl, adjö. Alla var där. Kistan och alla vackra blommor får det bara att brista. Det är verkligen sant, det är ingen mardröm. Vi är vakna och verkligheten är den som varit dem senaste veckorna. Precis den som man inte ville skulle vara sanningen. Idag kom det över oss, slukandes, som vågor. Vågor som på ett stormigt hav sväljer det i dess väg. Vågorna kan man inte hejda- likaså verkligheten och sanningen. Det är som det är, går som det går och inget går att ändra eller göra ogjort. Jag tror att alla grät. Jag hade ingen koll på andra, jag kollade bara och lyssnade. Funderade över varför livet är orättvist. Varför rättvisa är ett ord om det ändå sällan upplevs. Nu satt där åtta barn med respektive samt tre "barn" till, dessutom en make.  Hon har gett alla dem livet, lärt dem allt hon kunnat, ställt upp för dem, respekterat dem och tröstat dem. Varför? Frågan vi inte kommer få svaret på.  Inte hur länge vi än säker efter det. Ingen vet svaret. Det finns inget svar.
Nu är begravningen över, det sista farvälet är taget och nu står framtiden och väntar. Vardagen fortsätter och man får leva efter den, man måste. Hur ont det än gör och hur svårt det än verkar så är de det som är sanningen. Ingen tvingar någon att sluta sörja och glömma det som var. Alla måste få sin tid, sörja glädjas och utvecklas. Förhoppningsvis blir alla starkare av detta, tar vara på tiden man har, vännerna man älskar och lyckan i livet.  Inget ska glömmas, men man ska komma ihåg det bästa... Minnas och glädjas.