Gabriella

Ibland blir jag så arg på mig själv när jag känner att jag blir irriterad för att vi inte kan lägga mer pengar på en häst. Iböand tänker jag att tänk om vi hade 150.000 och köpa häst för, vilken underbar häst jag hade haft då. Jag blir så arg på mig själv för det. I själva verket jag är så glad att mina föräldrar ens går med på att köpa en häst till mig, med tanke på vad andra får av sina föräldrar, typ "du får låna 200 kr...men bara tills du får ditt studiebidrag". Jag menar 70.000 är ganska mycket pengar det oxå och det hittar man bra hästar för. Helt klart!!! Problemet med mig är att jag vill vara bättre än vad jag är. Vill ha en finare häst än vad jag klarar av, fin stam som jag stolt kan berätta om och härlig hoppteknik som jag kan få beröm om. Jag tror jag kan, men egentligen, inners inne, vet jag hur dålig jag är. Det hjälper inte med fina saker och en bra häst... jag måste lära mig att rida ordentligt. En 150000 häst skulle inte vara rätt för mig, så länge det inte är en läromästare- men det har jag redan en och vill inte ha en till. Jag vill köpa en häst som jag kan ha länge, bilda ett team med och klättra i klasserna på, för det är det jag vill. Få höra "vad fin den har blivit, vilket jobb du lagt ner på den".
Jag tror jag lever i någon slags drömvärld, jag måste vakna upp ur den.
Jag älskar mina föräldrar så himla mycket så det finns inte. Dem ställer alltid upp, betalar allt åt mig, ja... dem är riktigt bra föräldrar. Så ska jag med vara till mina barn. Jag blir arg på mig själv att jag ens tänker i dessa banor- men ibland känns det bara hopplöst.