Gabriella

Jag verkligen hatar känslan av att vara besviken på någon. Man vet inte vad man ska göra eller ta sig till. Man bara är helt inne i en bubbla och bara kivas. Ingenting tjänar någonting till egentligen, men man är bara beviken.
Det går inte att ändra på det. Man är det tills det att man inte är det längre, och fråga den som vet hur länge man är det. Det finns inget svar. Den besvikna känslan går inte att göra ogjord eftersom att det man är besviken på inte går att göra ogjort. Man kan inte sätta fingret på det man är besviken på, det är bara allt! Allt som har med det att göra. Det går inte att se de positiva sakerna och förlåten man får tar man till sig, men bearbetar dem inte till fullo.
Det leder egentligen inte någonstans. Man kommer ingenstans i tänkandet eller i sin bearbetning, man bara är. Vet inte vad man riktigt ska säga eller tycka o tänka. Ber gärna om att få tänka, men på vad? Ett straff eller ? Besvikenheten är nog så när på ett straff. Men det tjänar ingenting till att straffa heller. Det är inte det man är ute efter. Om man straffar någon, sårar man någon och det är lika jobbigt som att ha gjort någon besviken. Frågan är bara hur man ska komma över besvikenhet. De försvinner efter ett tag, själva humöret. Men det finns ju alltid där ändå, även fast man lagt det bakom sig. Jag vet inte, orkar inte finna svaret på frågan nu. Det kommer väl, tids nog.